Chokladte - Jag, jobb, Jakob och Japan

Vi besteg Fuji-san! Det är inte ofta jag har känt mig så stolt över mig själv.

Ska börja från början. Vi lämnade Inage kl 16 i förrgår och kl 20.30 var vi framme vid femte stationen av Fuji-san. Det är så det funkar med att klättra berget. Man tar en buss från foten av berget till en av de 4 stationerna och börjar där. Vi valde Subashiri-spåret för att det var att av de mindre populära, dvs mindre folk och för att det var mindre brant, dock skulle det ta lite mer tid, men vi tänkte att vi är mer uthålliga än atletiska.


Vi i bergsbestigartrion. Koto är den vi har bestigit alla våra berg i Japan (3st) med.
Jag har köpt en vandringpinne. På den är det inbränt "år 2010", "från 2000 meter över havet" och "Subashiri-spåret". Man kan samla på sig brännmärken från alla stationer man passerar och såklart från toppen och ha som minne.


Vid femte stationen fanns det massor med insekter och flera andra personer som höll på att göra sig redo för klättringen. Det var ganska varmt men man märkte att det var kallare än vanligt, 2000 meter över havet är ganska mycket.



Första delen av klättringen gick genom skogsmiljö. Det fanns ganska många stenar man var tvungen att klättra över, eller i alla fall ta stora steg och det var totalt mörkt.


Så här såg det ut om man sätter på flash på kameran. Utan flash ser man bara stjärnorna.

Redan efter 10 minuter ville jag ha paus. Alla vi tre flåsade tungt för att vi inte var vana vid den tunna luften. På toppen är det bara 70% av syrehalten i vanlig luft. Vi tog pauser ungefär var tionde minut och efter andra pausen satte jag på mig mina nyinköpta regnbyxor från 100 yen-butiken så att jag kunde slänga mig ner på första bästa sten att vila på. Det var ganska brant ändå i skogen så jag är glad att vi inte tog ett brantare men kortare spår.
Skogsdelen var nog en av de bästa delarna. Det var jättefint och nostalgisk med stjärnhimmelen, vi hittade karlavagnen.


2460 meter över havet finns "den nya sjätte stationen". Dvs två affärer och några trötta bergsbestigare. Jag tror vi åt var middag där. Allt flyter ihop nu. Jag och Jakob hade tagit med oss 13 onigiris tillsammans plus godis, choklad och snacks. Det slutade med att jag åt 2 onigiris, en skål med nudlar, lite snacks och en glass på ett dygn. Så till framtida klättrare, man behöver inte så mycket mat. Adrenalin funkar bra!
Det man dock ska tänka på är att det är kallt på berget, ta med varma kläder och vantar och mössa.


Det verkar finnas 10 stationer på vägen upp mot toppen (med femte stationen inräknad). Jag kommer inte ihåg så mycket av den delen, allt bara flyter ihop. Jag kommer ihåg tröttheten och smärtan och att man bara längtade efter att få komma till nästa station för att få vila lite. Redan halvvägs till nya sjätte stationen så tog skogen slut och det var grusigt och stenigt. Förutom det och repet som markerade stigen så fanns det inget att se. Om man inte räknar med den storslagna utsikten hehe. Man kunde se jättelångt, alla små ljus från hus och bilar, kanske ända till Tokyo. Men oftast så höll man ögonen mot var man gick för att inte slinta på stenarna.

Fram tills åttonde stationen så var det nästan bara vi tre som klättrade. Vi passerade några klättrare som vilade och de passerade oss när vi vilade. Skönt med lite folk så man kunde ta klättringen i den takt man ville för spåret var ganska smalt på många ställen. Kanse tre personer i bredd.


Alla ljusstreck är någon persons ficklampa. Man klättrar inte rakt utan i sicksack, för att det inte ska bli för brant antar jag men det var tillräckligt brant.

När vi kom till åttonde stationen gick vårt spår ihop med det mest populära spåret och folk bara vällde in. Det fanns också ganska många som klättrade i stora grupper med klättringsledare. Efter det kunde man inte klättra i sin egen takt. Istället gick man på led, gick några steg, stannade och gick lite till. Koto och jag fick lite panik för att det bara var några timmar kvar till soluppgången och vi hade 400 meter (lodrätt räknat) kvar. Vi bestämde oss för att klättra farligt nära repet och gå förbi alla långsamma kättrare. Det gick bra förutom att jag tyckte att det var ganska skönt att klättra sakta. En olycka hände dock. Koto slant med foten och höll på att ramla utanför repet. Personen bakom henne grep tag om hennes arm och jag tog tag i hennes andra arm men höll själv på att ramla. Som tur greppade japanen framför mig tag i mig och vi klarade oss. Så här högt uppe flåsade vi väldigt mycket och var ganska yra. Det finns något som heter "mountain sickness" och det är att man får huvudvärk, blir yr, mår dåligt och tappar aptiten, allt på grund av dålig tillgång till syre. Vi såg flera personer som köpt syrgastuber och andades i sig det.

Hur som helst, det var kring den tidpunkte vi tappade bort Jakob. De sista 200 meterna var tuffa. Vissa partier var man tvungen att klättra med både armar och ben. Jag är glad att jag hade vantar med mig, dels för att stenarna var ganska vassa, fick ändå två skärsår och dels för att det var så kallt.

När vi hörde folk som ropade "bra jobbat" och "välkomna till toppen" och såg att vi var uppe så kunde Koto och jag inte fatta det. Vi slängde oss på närmaste staket och bara skakade av trötthet och kyla. Vi klarade det, vi besteg Fuji-san och innan solen gått upp dessutom. Det tog oss ca 7.5 timmar och då hade vi klättrat från 2000möh till 3756möh!


På bilden (och i verkligheten) såg det ut som solen skulle komma upp när som helst men det var ändå ca 30 minuter kvar. Jag och Koto tog massa bilder och kände oss stolta. Det som oroade mig lite var Jakob. Jag ropade ner över kanten men ingen svarade. Jakob hade det jobbigare än mig för han bar alla onigiris och kameraväskan. Han hade dessutom inga vantar eller mössa. När ska han lära sig att lyssna på mig. Men allvarligt talat så klagade han aldrig på att bära kameraväskan som gungar fram och tillbaka väldigt jobbigt när man går. Jag bar den kanske en sjättedel av vägen upp och han resten.
Som tur råkade jag vända mig om när Jakob kom upp och kunde vifta till mig honom. Han gav mig kameran och gick för att köpa varm choklad.


Solen har fortfarande inte gått upp men det var ganska ljust ändå. Det var väldigt vackert på toppen av Fuji-san. Vi var högt över molnen!


Långt där nere kunde man se en spegelblank sjö. Bilderna gör inte utsikten rättvisa.
Då och då ropade folk till "solen har gått upp" men det var falskt alarm. Det tog ett bra tag innen solen gick upp.


Jakob och jag, svettiga och trötta. Vill inte ens tänka på att vi skulle klättra ner igen.


Vi kysstes lite i väntan på soluppgången.


Solen är här!


När solen väl dök upp så gick det snabbt. Det ser ut som ett foto taget från ett flygplan!


I'm on the top of Japan!


Andra glada och trötta bergsbestigare. Väldigt många utlänningar. Såg en tjej i shorts, stackare.

Efter att vi sett soluppgången gick vi in till en restaurang/vilohus. Det var iskallt ute och vi skakade som löv så vi beställde tre skålar med värmande nudlar. Efter att vi ätit satt vi kvar ett tag och nästan somnade. Vi hade ju ändå klättrat hela natten. Men vi var inte klara än, jag ville hitta en brännmärkare till min stav och postkontoret. Postkontoret visade sig ligga på andra sidan berget, en timmes vandring fram och tillbaka men har man kommit så långt så...


Så här såg det ut när man gick mot den motsatta sidan. Jag tittade dock mest på var jag satte fötterna än på utsikten.


I mitten av Fuji-san finns en isbetäckt krater. Därför måste man gå längs med sidorna och inte bara tvärs över.

Efter att vi kommit tillbaka till vår sida av berget så började vi vandringen neråt. Jag kan fortfarande inte fatta att vi klättrade 7.5 timmar upp Japans högsta berg och sedan klättrade ner igen utan att ha sovit.


Det är två skiljda spår man följer när man ska upp och när man ska ner. Nerspåret var mycket grusigare och gick snabbare. Vissa till och med sprang ner... Hehe här ser nig mig i full regnutstyrsel och med min vandringsstav.

Att klättra ner var enligt mig mycket jobbigare än att klättra upp. Nu hade man inget mål riktigt och det var stekhett eftersom solen var uppe. Dessutom var vi trötta och hade ont. Mina knän har jag förstört på något sätt. Kanske halvvägs ner för berget gjorde det jätteont att böja dem men det var nästan omöjigt att inte böja dem när man gick i den lösa grusen. Jag har aldrig haft så ont i knäna och det värsta var att jag visste att det inte fanns något annat att göra än att gå ner. Man kunde inte ta en buss, eller ringa efter hjälp, man var tvungen att ta sig ner på sina egna två ben. Jag är så glad att jag köpte min vandringsstav. Utan dess hjälp vet jag inte hur jag skulle klarat mig. Jakob och Koto var änglar som väntade på mig trots att jag sa att de skulle gå i förväg. Jakob till och med bar min vattenflaska sista biten.

Vi kom ner fem minuter innan bussen skulle gå och jag fick min stav sågad till souvenirlängd. Sedan steg vi på bussen och trots att jag var rätt pigg ändå så somnade jag och sov djupt men när jag vaknade till så var jag pigg. Väldigt konstigt. Det höll i sig hela vägen hem. Vi kom hem kl 16 igår, 24 timmar efter att vi gett oss av. Efter att ha haltat hem och duschat så åt jag en glass och somnade med AC på. Vaknade några gånger under natten för att jag var hungrig och törstig men gick inte upp på riktigt förrän kl 9 i morse. Ca 16 timmars sömn, har aldrig sovit så mycket på raken sedan jag kom till Japan.


En av mina vattenflaskor. Jag drack upp vattnet kanske kring mitten av klättringen neråt och när jag kom hem såg den ut så här. Lufttryck!

Idag känns det ganska overkligt att tänka på att vi besteg Fuji-san. Men jag har min souvenirstav och den värsta träningsvärken jag någonsin haft. Nu förstår jag det här talesättet "If you never climb Mt Fuji you are a fool, and if you climb it more than once you are a fool". Låt mig aldrig behöva klättra Fuji-san igen. Men det var definitivt värt att göra det en gång!

Ett tips. Ha inte med för mycket vatten. Jag hade 2.5 liter med mig men drack bara ca 7 dl så jag bar på allt i onödan.