Chokladte - Jag, jobb, Jakob och Japan

Igår var mamma och jag på besök hos pappas och morfars gravar. Det har gått lite mer än 5 år sedan pappa dog och jag har inte sett honom regelbundet sedan jag var tio år gammal men ändå varje gång jag tänker på pappa så får jag tårar i ögonen. Undrar om jag kan bli en skådespelerska som kan gråta på befallning hehe

Jag har ganska lätt för att gråta. Sorgliga filmer, böcker och musik sätter igång tårkanalerna. Jag gråter ännu mer när filmen, boken eller musiken handlar om pappor som dör... Det ledde till en "pinsam" händelse i Japan. Efter ett kanji-test så skulle läraren visa oss en musikvideo så vi kunde lära oss lite nya ord. Hon var såklart tvungen till att välja en som handlade om en pappa som fick lämna sin familj. Och hon spelade om den tre gånger! Första gången höll jag mig, andra gången grät jag tyst och tredje så hulkade jag fram högljutt gråt. Klasskamraterna var jättesnälla och tröstade mig men det kändes ändå som man tappat masken.
Fast å andra sidan så tycker jag inte att det är pinsamt att gråta. Det är ju ett sätt att visa känslor inte att man är svag.

Här kommer musikvideon: