Chokladte - Jag, jobb, Jakob och Japan

Ett stort svart monster höll honom fastfrusen. Det tvingande honom att spärra upp ögonen, gjorde att hjärtat bultade som ett ånglok. Det kändes som varelsen dragit ut all luft ur hans lungor. Den uppfyllde hela hans hjärna. Skräcken den svarta bottenlösa skräcken var hans monster. Hans enda svaghet, rädslan för döden.

     Bonden Worzov sträckte på sig med vänstra handen vid korsryggen och den högra stödjandes på den rostiga hackan. Hans trötta ögon blickade tungt mot horisonten. Himlen var vackert mörkt rosaröd och de taggiga trädens siluetter gav det en luguber känsla.

    Worzov stod på sin åker. De ojämnt vända jordkokorna låg hårda och kalla under hans fötter. Han andades ut med en stor suck, den vita dimma som kom ur hans mun steg sakta ut i luften och försvann. Det var kallt ute men trots det hade Worzov tunna kläder på sig, en brun ärmlös tunika, chokladfärgade hosor och beiga tygtrasor istället för skor. Han var van vid kyla, faktum var att han hade förlorat vänstra lillfingret i Kubwerbergen när han var yngre.

    Worzov började sakta gå tillbaka till sin stuga vid åkerkanten med hackan i ett fast grepp. En stadig liten byggnad av sten som hade en ansenlig vedtrave vid den norra väggen. Det var hans hem, ett hus kallare i än utanför på grund av stenväggarna. Han tände brasan och satte vatten i den lilla kitteln för kokning, sedan sjönk han ner i sin gungstol.

    Det var en spartansk stuga han bodde i. Det fanns en säng, ett bord, lite köksredskap och så gungstolen. En gammal gungstol, så uråldrig att den gått från far till son i oräkneliga generationer. Men nu skulle det bli slut med det.

    Så småningom falnade glöden i eldstaden och stolen gungade saktare och saktare. Till slut var allt tyst. Worzov tittade ut genom det lilla glasfönstret, betraktade sin mörka åker, omgiven av skog på alla sidor, omgärdad av stillhet.

    Nästa morgon vaknade Worzov med en stel nacke och domnade ben. Nu för tiden hände det ofta att han somnade vid fönstret medan han tittade ut i skogen, sökandes med dystra ögon efter något ovanligt, något som inte hörde hemma i denna tillvaro av fred och ro.

    Utanför torpet stod en regntunna. En tjock ishinna hade bildats under natten, Worzov gjorde ett hål i den och stoppade huvudet under vattnet. Det var så kallt att isbjörnar inte skulle ha badat i det men han höll kvar huvudet flera minuter för att klarna sina tankar, det var morgonrutin.

 Idag skulle Worzov till den lilla byhålan för att köpa förnödenheter. Han tog på sig sin slitna mantel, inte för att han frös utan för att inte avvika från andra. Worzov tog även med sig en matsäck för trots att han inte besvärades av kylan var han ändå tvungen att äta. En lång vandrarkäpp fullbordade hela utstyrelsen och Worzov gav sig av.

    Han gick ljudlöst genom skogen, Worzov hade varit en skogsvandrare och gamla vanor var inte enkla att bryta. Det enda som hördes var lövens rörelse när de svängde mot varandra och stannfåglarnas kvittranden. Känslan i skogen var helt annorlunda än gårdagens. Det var en frostig vit skog som tagen ur en dröm.

    Worzovs tankar flöt bort till fjärran länder och till olika personer han känt då han var yngre. Hans kropp rörde sig automatiskt genom de köldknäppta buskarna och träden. Det här var en sak som Worzov njöt av, att vara fri, inte nertyngd av ansvarets bördor och besvär. Eller av rädslan för döden... Det var därför han hade flyttat till denna avlägsna del av världen där inget hände, flytt från kriget, flytt från den eviga sömnen.

    Plötsligt registrerade Worzovs hjärna en förändring i miljön, det var något som fanns här men inte hörde hit, kanske var det rövarna som påstods härja nere i slättlandet. Fast vad hade det här att göra, här fanns inget att stjäla. Han vände sig sakta om med staven beredd att försvara sig om det skulle behövas, det han såg fick honom att andas ut av lättnad. Istället för att hitta ett packe vildsinta banditer var det en svårt blödande soldat som låg en bit in i skogen. Hans blod hade färgat marken röd, om han inte fick hjälp snart skulle han dö av blodförlust innan kylan tog kol på honom. Worzov tvekade, hans instinkt var att hjälpa mannen men vad skulle följderna bli.